Tamt sa räven!

Just nu känns det mesta ganska piss, känns som jag spenderar mina dagar i en stor glasmonter som folk kan titta in i tänka för sig själva att "stackars sate som står därinne medans hela livet går förbi honom", innan dom springer vidare utan ens komma in och konversera lite, sen klockan sju stänger jag och är hemma vid kvart i åtta och hinner precis spendera två timmar med Annika innan hon måste sova eftersom hon går upp vid fem på morgonen. Dom två timmarna är det bästa jag vet just nu, klumpen som legat i magen under hela dagen smälter på bara några sekunder bort för att återigen några timmar senare sakta börja byggas upp igen och når klimax vid två på natten när jag försöker somna. Okej, jag vet att det här är lite på gränsen över hur mycket självömkan som man borde bjuda på, men i onsdags i förra veckan fick jag jag reda på att jag inte fick ett jobb som skulle kunnat passa mig som handen i handsken, kreativt, socialt, utmanande och kanske nån pinne upp i karriärstegen, men icke! Det stod till slut mellan mig och en person som redan jobbade inom koncernen, så jag förlorade! Känns så jävla surt! Jag brukar alltid få jobbet när jag väl kommit till en intervju. Så nu är mitt tillsvidarejobb verkligen tillsvidare och vidare (och vidare). Så det är klart "självkänslan" har fått sig en törn, det är svårt att inte försöka ta jobb personligt när det upptar den största delen av ens vakna tid. Come on! I'm good! Ge mig ett vettigt jävla jobb!!!!








                                                                                            PLEASE?





.